Vampire - En vacker död stad

Höstmörkret sveper långsamt in över Stockholm. En kall månes bleka sken sipprar ner genom revorna i de mörka moln som driver över novemberhimlen. Från svarta trädstammar exploderar de sista löven i sina mest vackra färger innan de faller döda till marken och ruttnar bort.

Det här är er tid. Natten, mörkret. Det är nu ni jagar, nu ni lever, om man nu kan kalla det ett liv.

En gång, för länge sedan, var ni jordens herrar. Från era borgar och högsäten styrde ni öppet. Men ni ville för mycket. Villebrådet blev jägare, jägaren villebråd. Inkvisitionen blev den hammare som slog er värld i bitar. Era slott och herresäten brann ner, och ni med dem.Och ni, era förfäder, lärde sig läxan. Ni maskerade er. Gömde er. Dolde er mitt bland de människors som fruktade, hatade, förgjorde er. Och långsamt började planen verka. Er existens blev till legender, amsagor. Skräckromaner och blodiga b-filmer. Ni tonade bort. I skuggorna.

Men ni finns. När solens förgörande strålar försvinner bort vaknar ni upp. Hungriga. På blod, på makt, på en antydan av den mänsklighet ni en gång föddes in i.

På ytan ser Stockholm ut som vi känner det. Människor tar tunnelbanan till jobbet, hämtar och lämnar på förskolan, skäller på politiker och dricker Rioja till fredagstacosen. Men i nattens mörker finns ett annat Stockholm. Ett hemligt sällskap av odöda som styr i kulisserna, drar i strängar, driver genom natten på jakt efter det varma människoblod som är det enda som kan stilla er eviga hunger.

Det här är er berättelse. En saga om blod, makt, kärlek och den eviga kampen mellan best och människa.

Information

En vacker död stad är RollspelsCirkelns Vampire-kampanj som vi började jobba med på våren 2021. Det hela är tänkt att utspela sig i Stockholm 2019 strax före pandemin. Karaktärerna spelar en grupp vampyrer som på olika sätt intrigerar mot den mäktiga Camarillan med förgreningar in i allt från akademi och bankväsende till försvarsmakt och undre världen.

Regelsystem: Vampire The Masquerade 5th Edition, Renegade Game Studios

Spelledare: Johan

Spelare: Anders, Erik, Daniel, Tomas och Emelie

Innehåll

Karaktärer

Lo (Anders)

Föddes 1902 i en ganska anspråkslös miljö på Åsöberget, som barn till en far som var snickare och en mor som var hemsamarit. Men hen stack ut, framförallt för att hen inte kunde placeras i någon av de fasta könskategorierna. Med ett modernt språkbruk hade hen kallats gender-fluid, men då, i det tidiga 1900-talets Södermalm, sågs hen bara som något sjukt. Ett missfoster, något vanskapt.
Så hen blev förskjuten av sin familj och sin omgivning. Hamnade i sällskap med horor och brottslingar i gränder och på bakgator. Hen kom att röra sig i trakterna av Sofia kyrka där hon kunde få både tak över huvudet och i viss mån mat. Men hen kom där även i kontakt med Ernst Klefbeck, socialdemokratisk ledamot i riksdagens första kammare och som 1917 kom att bli kyrkoherde i församlingen. Han såg något i Lo som ingen annan såg, han såg hens mörker och hen potential långt bortom det enkla, mänskliga livet. Så en vårnatt 1918, när Europa börjat samla sig för krig, blev hon omfamnad och initierad i lasombra. De första åren levde hen i skuggan av klanen och agerade under Klefbecks ledning.
Men i 60- och 70-talens uppror i kombination med den svenska kyrkans allt mer tynande inflytande, såg hen något nytt. En möjlighet för det anarkistiska upproret och möjligheten att slå sönder de gamla institutionerna, de gamla maktstrukturerna. Att 1970-talets revolt misslyckades var såklart en besvikelse, men hen hittade nya vägar och i migrationen på 1990-talet och i de kriminella nätverk med rötter i Balkan som kom att etablera sig i Sverige i dess spår, såg hen på nytt dessa möjligheter.
Och då dessa sammanföll med att lasombras ledning svek och återgick in i kamarillan fanns det inget som höll tillbaka. Skiten ska brinna, maskeraden är över.
Genom de kyrkliga nätverken tänker jag att hen kom i kontakt med Simone, må vara att de var svenskkyrkliga respektive katolska. Tänker mig att Lo inte var särskilt framträdande i de nätverken utan mer en nära medarbetare till sin sire (se nedan) och att hens inflytande och status sedan kom att växa i takt med att hen lämnade det svenskkyrkliga.
Och genom de kriminella nätverken kom hen i kontakt med Rosa.
 
Med ett modernt språkbruk hade hen kallats gender-fluid, men då, i det tidiga 1900-talets Södermalm, sågs hen bara som något sjukt. Ett missfoster, något vanskapt.
Så hen blev förskjuten av sin familj och sin omgivning. Hamnade i sällskap med horor och brottslingar i gränder och på bakgator. Spå en dag, det var nog en höstdag strax innan kriget bröt ut träffade hen den som skulle bli hens sire. Och i skuggan av Katarina kyrka blev hen invigd och blev vampyr. De första åren levde hen i skuggan av klanen och levde efter dess principer och regler och traditioner. Men allt som åren började maskeraden skava allt mer. Hen ville bryta sig ur sina egna bojor.
Mycket höll hen tillbaka från anarkisterna. Men när klanens ledarskap återanslöt till den camarilla på dekis fanns det ingen återvändo. I 1990-talets migration från Balkan och Irak såg hen förutsättningarna för något nytt och vackert. Gamla strukturer rämnade och det gamla föll tillbaka. Camarillans grepp om Sverige var nära kopplat med den starka staten och folkhemmet, så när det började luckras upp, kunde något nytt skapas. Och i migrationsströmmarna fanns en kraft som skulle utnyttjas.
Sedan dess har hen (har än så länge inget namn) spelat ut kriminella grupper mot varandra och mot hederliga svenssons. Det har gett blod att nära på och det har gett en kittlande känsla av makt. Ibland har de kriminella närverken letts av vampyrer hen omvandlat, ibland har hen använt annat för makt. Men den har hela tiden funnits där, makten.

Simone (Erik)

Klan: Lasombra
– Född 1872 på Barbados, uppvuxen på Trinidad-Tobago
– Hennes man och 16-åriga dotter blev brutalt mördade 1912 (dränkta i råoljefat och brända).
– Omfamnad in i klanen 1913, i staden Arima på Trinidad, av den italienska prästen Sergio Greco, placerad av Vatikanen och klanen i Västindien. Sergio var en mycket gammal äldre lasombra, högt uppsatt i klanens inflytande över Vatikanen och medlem i den mytomspunna klancirkeln Amici Nocte. Officiellt för att leda katolska kyrkan i samband med det administrativa kaos som uppstod i regionen efter slaveriets avskaffande i mitten av 1800-talet. I själva verket var Sergios uppgift att å klanens vägnar utplåna de lokala Serpents of Light och stärka klanens och Sabbatens framtida inflytande i Västindien och sydöstra USA.
– Lämnade Trinidad i maj 1914, på väg mot Vatikanen tillsammans med Sergio.
– Stannade på grund av krigsutbrottet i Portugal, poserade som nunna vid Faro-katedralen medan Sergio utsågs till ärkebiskop och primas vid Braga. Efter kriget och den av klanen orkestrerade militärkuppen 1926 utsågs Sergio till ärkebiskop i Lissabon och patriark över katolska kyrkan i Portugal. Simone verkade då som hans chefssekreterare.
– Lämnade Portugal för Norden 1969. Enligt henne själv av praktiska skäl. Verkade initialt som sändebud för Sabbaten inom katolska kyrkan i Stockholm.
– Bröt i slutet av 90-talet med livet ”inom” kyrkan och började istället driva ett mindre hotell, ett stenkast från Katolska kyrkan på Södermalm.
– Driver fortfarande hotellet, Hotell Arima, vilket fungerar som en viktig sambandsnod för klanen i Stockholm.
– Anslöt sig tidigt till Camarillan när klanens ledarskap nyligen valde att lämna Sabbaten. Enligt henne, även det av praktiska skäl.
– Är – naturligtvis – mycket förtegen om vilken äldre lasombra hon offrat (mördat) för sitt inträde i Camarillan.
– Fortfarande inbiten kainit och förkastar Camarillans filosofi om Släktet, men är mycket diskret.
– Har genom katolska kyrkan i Stockholm fortfarande viss kontakt med klanen i Vatikanen och södra Italien
Simone kan uppfattas som reserverad och ger ett stramt intryck. Kan uppfattas som illa dold paranoia eller ett omotiverat förakt för sin omgivning… eller är det både och?
– Talar engelska, latin, portugisiska, italienska och svenska. Bryter fortfarande på sin engelska patois i alla språk utom sin latin.
– Inte andlig överhuvudtaget. Livet inom kyrkan var en rationellt motiverad livsstil, i hög utsträckning dikterad av hennes relation till Sergio. ”Maskeraden” som det innebar gör Camarillans hårda praxis av dito enkel och bekväm för Simone.
– Mycket begåvad med Avgrunden, men påstår sig inte använt den på ”oerhört länge”. Det kan tyckas märkligt, för att inte säga korkat, när lasombra genom sitt blod besitter den unika förmågan att förmå andra vampyrer att frukta mörkret…
– Försöker dölja sin kamp med Besten. Har flera utstuderade strategier för denna. Uppenbart för den observanta vampyren är att musik är ett sådant verktyg. Lågmäld jazz, coladeira, klassisk musik och calypso spelas ständigt på Arima.
– Facilitetar möjligheter för andra vampyrer att äta på Arima, men gör det aldrig själv.
– Är extremt rutinbubden, till den grad att omgivningen kan uppfatta det som märkligt. Kanske är det djupt rotat i alla år i kyrkans hierarkiska miljö, eller något annat?
– Jagar alltid ensam i Stockholms yttre förorter.
– Bär alltid huvudbonad. Oftast en hög tygsvepning av sitt hår, eller en hatt med påfallande brett brätte.
– Skyr som alla förnuftiga lasombra all modern it-utrustning och smarta teknik.
– Har en tillbakadragen plats på Arima, i ett litet kontor. Styr verksamheten genom de fyra ghouls som utgör den heltidsanställda personalen. Viktigast är Lena, som handhar all Simones it-relaterade administration och kontakt med omvärlden (inklusive telefonsamtal).
– Då hon inte (längre…) tycks använda Avgrunden, är Dominering den enda kainitiska kraften hon i praktiken använder. Hon poserar gärna med att den starkaste är den som förmår överleva med ”huvud på skaft som främsta kraft”. Är det bara ett intellektets arrogans som ligger bakom detta, eller finns här egentligen något mindre smickrande?
Mänsklig ålder: 41
Utseende: Västindisk bohem med afrikanskt ursprung.

August Scheele (Daniel)

Barnungar! Bortskämda snorvalpar! Han kastade med ett vrål ett antikt herbarium över rummet i riktning mot några rör med blodprover som stod tillsammans med en uppstoppad Uggla och en samling prismor i en hylla. Något gick sönder med ett kras men han orkade inte bry sig om vad.
Ytterligare en meningslös kväll, ytterligare en meningslös samling. Ingen av de här uppkomlingarna brydde sig om traditionerna och koderna längre. De hade som vanligt skrattat åt hans peruk och hans slängkappa. De hade skrattat när han begärt ordet för hans överdrivna ordval och högdragna sätt att aldrig komma till saken. De hade skrattat åt honom. Åt HONOM! Han som var äldre än dem alla och som hade tjänat klanen redan under stormästare Topelius tid. Becker, Adelskiöld, Rhenstierna, Frostensson, Günther. Alla hade de försvunnit, kallats att tjäna klanen på andra orter, gått vidare i mysterierna och fått nya uppgifter. Alla utom han som hade blivit kvar.
Deras datorer och algoritmer hade sånär gjort honom arbetslös. Vad förmådde hans enorma minne och logiska snille mot dessa elektriska vidunder? Men när resultatet skulle tolkas. När det skulle göras begripligt för att delges de viljelösa massorna. När de inte förstod vilka krafter de laborerade med då kallade de på honom. Idioter! Han spottade ut orden.
Men samtidigt visste han sin plats. De stod alla över honom i rang, makt och styrka. Han var tvungen att lyda och tjäna dem även om de inte förtjänade det.
I över tvåhundra år hade han spunnit sina nät av vetenskap i syfte att dölja sanningen om dem och deras förehavanden. Hur tackade de honom för hans insatser? Genom att håna honom.
Hans tillflykt hade blivit den värld som han gödde. Fascinerad sög han i sig upptäckterna och innovationerna. Matematiska problem, kemiska och biologiska gåtor, astronomin och det outforskade kosmos. Allt som kunde hålla honom sysselsatt och få honom att glömma den här dystra avkroken som han tvingades leva i.
Han gruvade på hämd mot dem för alla år av oförrätter samtidigt som han närde en dröm om att återupprätta sin klan till det den en gång var. En dag skulle de åter börja respektera och följa traditionerna igen. Och de skulle komma för att fråga honom om råd som de gjorde en gång.
 
Rollpersonen
August är alltså en riktigt gammal vampyr. Han var en gång äldre bror till den berömde kemisten Carl Willhelm Scheele. Född i det då svenska Stalsund år 1738. Flyttade som 17-åring till Göteborg för att bli lärling hos apotekaren M. A. Bauch på apoteket Enhörningen. Där lät han sig frivilligt bli invigd (alltså biten) och kom att svära Tremerernas ed 1756.
August maner, klädsel och språkbruk är alltså hämtad från den tidiga svenska frihetstiden. I hans värld har tiden stått stilla och han står kvar som en monolit från det förgångna. Trots sin höga ålder är August inte en särskilt mäktig vampyr. Han har hela tiden tjänat klanen som dess intellektuella rådgivare. Det blod som han har druckit har i väldigt liten utsträckning kommit från nattliga jakter där han har fått använda sina kunskaper i blodmagi. Istället har medicinska experiment varit hans födokrok.
Men nu har han ledsnat på att vara knähund åt de allt yngre uppkomlingarna som inte respekterar klanens traditioner. Han har börjat planera för ett inre korståg i syfte att rensa upp och återta klanens rättmätiga anseende.

X (Tomas)

Cornelius – Prolog
Cornelius vaknade med ett ryck. Lukten av blod hade tagit honom tillbaka till medvetandet.
– Vi behöver blod, väste en röst i hans huvud medan han satte sig upp. Han tittade sig omkring och försökte lokalisera sig. De små pupillerna vidgades till max när han tog in det mörka rummet, de svällande musklerna på hans armar började pulsera när han tryckte ut blod i kroppens alla lemmar.
– Det har skett ett mord i det här rummet. Hihihihi. Jag tror att du är mördaren, sa en ny röst som skrattade hysteriskt. Den påminde om hans dödliga mor. Har jag inte dräpt min mor, frågade han sig medan hans mor hest skrattade i hans bakhuvud. Med en kraftansträngning ignorerade han henne.
Han befann sig i en husvagn. Den var mörklagd med svarta sopsäckar uppklistrade över alla dess fönster. Interiören var sönderslagen, bord och bänkar pulveriserade till flisor, alla kökets attiraljer utdragna och söndertrasade eller krossade. Hans blick fastnade på en väggkalender. November 2020. Hans senaste minne var från maj 2018. Hade hans psykos varat i över två år?!?
På golvet låg resterna av en människa. En naken ung man med halsen snittad från käke till käke. Blodfontänen hade varit magnifik. Husvagnens tak var sprayat av mannens röda livskraft. Vilket slöseri, tänkte Cornelius och följde mönstret med blicken. Det liknade en drake som vrålade i eld.
Någon hade skrivit obegripliga budskap med svart färg på väggen:
Kungen har anlänt från östern. Han bar ett barn i sin famn. Ett pojkbarn som bär namnet Lucifer
På motstående vägg stod:
Dra inte ner mig i din smuts. Jag är för evigt, för evigt, för evigt, för evigt
Det låg en tom, använd sprayburk på golvet intill den döde mannen och Cornelius tittade på sin hand. Hans pekfinger var svart som färgen på väggen.
– Snacka, snacka, snick snack, av alla snackare snackar du värst. Tripp trapp trull, världens bästa knull. Vem våldtog vem?
Han var tillbaka. Rösten som Cornelius kallade Poeten. Den farligaste av alla farliga röster. Han hade varit tyst länge nu. Inte länge nog.
Cornelius lyfte händerna till sitt huvud. Hans måste få dem att tystna. Han måste tänka. Darrande fattade han ett beslut och gick ned i en planka med vänster hand och höger fot i golvet. Med precision återfick han kommando över sin tankar och långsamt sjönk han in i en djup meditation. Så koncentrerad att rösterna i hans huvud förvandlades till dunkla otolkbara budskap. Som viskningar i fjärran och ersattes av ett tjut lika intensivt som en ihärdig mistlur. Poeten protesterade mest av alla. Försökte tränga igenom det brus som påminde om en gnisslande maskin.
– Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiieeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiyyyyyyyyyy
– Ville, valle, villervalla, alla kallar mig Ville. Din lille pille
– Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiieeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiyuuuuuuuuuuuuuu.
– Villa, stilla, pilla pung, gilla tunga, lugna lunga, hunga hunger, stilla hunger
– Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii. Poetens röst drunknade äntligen i det ihärdiga tjutet.
Han blev stående i sin enhandsplanka. I minuter, kanske timmar, natten utanför flöt bort. I tidig morgondimma, innan gryningen, vaknade Cornelius ur sin dvala. Hans överkänsliga sinnen kände en kvinna närma sig när hon var mer än tusen steg bort. Totalt ljudlöst reste han sig ur sin djupa position och med smidiga rörelser och på nakna fötter smög han ut ur husvagnen, ut i den svala natten. Lukten av henne var så stark att hans näsborrar vibrerade och hungern, odjuret inom honom, reste sig likt en tsunami. På mjuka, tysta fötter dansade han fram. Han sprang likt en forsande urkraft i skogen mot sitt byte. Han kunde inte se henne, men han kände hennes närvaro lång väg. Luktade henne, den underbara doften av pulserande blod. Han fann henne och smög sig på henne bakifrån. Hon märkte honom inte förrän han låste henne i ett grepp. Höll henne stilla och viskade hypnotiskt lugnande ord i hennes öra. Med erotiska rörelser blottade han hennes strupe. Hon andades häftigt. Den andra handen smekte hennes fylliga bröst innanför koftan. Två fingrar nöp henne hårt i ena bröstvårtan. Hon stönade. Sekunden innan han skulle sätta sina grova huggtänder i hennes halspulsåder blev han smärtsamt medveten om att någon betraktade honom.
Han avbröt sig mitt i rörelsen och spanade sig omkring. En gammal kvinna, insvept i en lång kamomillröd dräkt stod under en enorm ek och betraktade honom stilla. Hans grepp om bytet lossade något.
– Vem är du, frågade Cornelius med dämpad röst.
– Det är dags, knorrade kvinnan. Bytet som satt fast i hans grepp gjorde ett försök att ta sig loss men Cornelius höll kvar henne. Hon gnällde, ljudet av hennes protest stegrades. Han tystade henne med sin starka hand.
– Dags för vad?
– Din mästare kallar på dig. Kvinnan närmade sig långsamt.
– Min mästare är död, svarade Cornelius.
– Din mästare kan inte dö.
– Han är försvunnen. Cornelius bände upp armen på bytets rygg. Hon gnydde av smärtan samtidigt som hennes kropp vred sig allt häftigare.
– Din mästare kan försvinna när han vill och återkomma när han vill, sa kvinnan. Nu kallar han på dig. Det är dags. Nu var hon alldeles intill honom.
Cornelius bröt nacken av sitt sprattlande byte med ett brutalt knyck. Han tycktes oberörd och höll slappt i hennes kropp under den sista fäktande dödsdansen.
– Du är bara resultatet av en hallucination, väste han. Rösten vibrerade. Han kunde inte kontrollera den.
– En väldigt verklig hallucination, viskade den gamla kvinnan och lade sin hand på hans panna. Den rynkiga handen var iskall.
– Åk till Stockholm. Jag väntar på dig, sa en bekant röst i Cornelius huvud.
Om du orkat läsa hit har du kanske förstått att Cornelius är Malkav och han är rätt vilse i tillvaron. Han är född i en förmögen familj i Örebro men drabbades av återkommande depressioner och ångestattacker. Han skulle aldrig kunna leda familjeföretaget och medan hans yngre syster uppfostrades till att ta över som VD kom Cornelius att finna en väg ut ur sin mentala ohälsa genom martial arts. Hans far köpte en dojo åt honom och han började undervisa i kampsport samtidigt som han använde meditationen för att vägleda ungdomar till mental hälsa genom andlighet och det kontrollerade våldet.
Han invigdes av en Malkav som var ”förföljd” och behövde en livvakt. Cornelius misstänkte länge att hans mästare i själva verket fantiserat ihop sin förföljare men plötsligt försvann mästaren under mystiska omständigheter. I hans frånvaro bröt Cornelius egen schizofreni ut ordentligt och under flera år drog han runt i en enda lång psykos. Genom att hitta tillbaka till andligheten lyckades han till slut få rösterna under kontroll.
Han minns inget av åren som gått, de är en enda lång minneslucka och nu kommer han till Stockholm i jakt på sanningen om sin mästare och sin egen bakgrund. Till utseendet och fysiken är han oerhört atletisk men också skabbig, lite som en uteliggare eller en ung man som lyssnade på grunge skulle ha sett ut på 90-talet. Hans personlighet är utåt vänlig, andlig, älskvärd och lite timid. Lite som en absurt vältränad och dödlig pastor.
Vinjett
Jag har vant mig vid rösterna i mitt huvud. De talar till mig konstant men numera kan jag nästan alltid bortse från deras dunkla budskap. Och alltid när jag befinner mig i sällskap med andra intelligenta varelser. De ber mig nästan aldrig utföra några handlingar längre. De vet att det är lönlöst, jag har upphört lyda dem. Men rösterna kan vara användbara. De kan berätta vad som döljer sig bakom den slöja som den rena dårskapen utgör. Då och då slingrar sig rösterna in bakom slöjan och hämtar värdefull information och återberättar för den som vågar lyssna. Det är farligt att lyssna. Jag hävdar inget annat. Röster som talar om de bäst bevarade mysterierna, som avslöjar innersta drömmar eller de värsta rädslorna. Det är kunskap som levereras förpackade i ett livsfarligt emballage. För den som är oförsiktig kan det leda till mental härdsmälta och psykiskt sammanbrott. Men för den som vidtar alla nödvändiga försiktighetsmått och har lärt sig behärska och kontrollera rösterna finns där en guldgruva av nyttiga och produktiva psykiska sjukdomar. Rena galenskapen.

Rosa (Emelie)

Som människa hade hon det bra. Familjen startade inte som rika, men hennes pappa hade kämpat hårt med sina tekniska uppfinningar och när telefonmarknaden blomstrade på 1880-talet började familjen klättrat i Stockholms societet. Det fanns framtidstro. Hela hennes värld rycktes drastiskt ifrån henne på ett tragiskt och fruktansvärt sätt. Nu pratar hon sällan om sitt liv som människa eller sin första plågsamma tid som vampyr. Hon gör allt för att förtränga det.
Hon har ändå fortfarande en väldigt stark koppling till den mänskliga världen. Som vampyr känner hon en tomhet efter det breda, mänskliga känslospektrat. Hon jagar efter adrenalinkickar och njuter extremt av att se starka känslor hos andra, såsom skräcken innan hon sliter halsen av sitt offer. Sorgen över livet som var är nu omvandlad i en ilska och enorm hämndlystnad, som tar sig uttryck mot allt och alla som råkar vara på fel plats vid fel tillfälle. I sitt nya jag utvecklade hon också personlighetsdrag som hon tidigare förtryckt: hon blev starkare, mer lekfull och impulsiv.
Genom kontakter med Brujah i USA och Danmark etablerade klanen Hells Angels runtom i Sverige. På så sätt kunde utmana skadliga maktstrukturer, både som ett sätt att slå mänsklighetens polisväsende ur balans när de kommit för nära sanningen, men även för att bygga en kraft att utmana andra styrande vampyrklaner. Splittringarna i klanen gjorde dock att organisationen aldrig blivit stabil. Klanen bestämde sig för att dela upp sig mer på olika områden och fortsätta sitt arbete med att bygga motståndet på olika håll. Flera ville såklart åt Stockholm, så de avgjorde frågan en kväll med slagsmål i en arena. Blodet flödade och som starkast av de tävlande gick hon vinnande ur tävlingen. De andra ledarna tittade oroat efter henne när hon åkte iväg på motorcykeln mot huvudstaden.
Hon har byggt upp och styr nu Hells Angels Stockholm bakom kulisserna, men hon arbetar också operativt när Presidenten har problem han inte kan lösa själv. Deras verksamhet har genom åren varit våldsam och på senare år har de även skapat grenar i ekonomisk och IT-relaterad brottslighet. Kombinationen att vara intelligent, ha ett teknikintresse och varit med sen första telefonnätet byggdes är en fördel för henne. Tyvärr låter hon alltför ofta känslor och impuls styra mer än strategi även här. Innan solen gått ner och nattens äventyr kan börja brukar hon sitta i sin neonupplysta bunker framför datorn, där hon väller ut sina aggressioner via trollkonton på sociala medier och ibland hackar NASAs hemsida, bara för att retas.
Hon använder inte sitt människonamn Katarina Cedergren alls. I både Brujah och Hells Angels används ändå bara smeknamn. Där kallades hon först Pantern och under 1960-talet tyckte gängmedlemmarna att Rosa Pantern var lustigt passande med hennes rosa hår. Nu kallas hon oftast helt enkelt bara Rosa.

Vad har hänt hittills?

Actual Play