Stämningsbild hämtad från www.geeknative.com

Ursprungligen publicerat den 14 januari 2021

För en tid sedan gav sig några av kollektivets medlemmar på att ta sig an den klassiska KULT-kampanjen Svarta Madonnan som ursprungligen skrevs av Gunilla Jonsson och Michael Petersen. I helgen var det dags för oss att återigen bege oss ner i denna mytologiska helveteskittel.

Dikten

Denna andra session inleds med en gammal dikt signerad Heinz Fuhrter:

Han avled av sin sjukdom den första måndagen i november
Grå, död, sjuk.
Bölderna i hans ansikte fylldes av var och levrat blod på den andra tisdagen i oktober.
Blå, bölder, sjuk.
Febern gjorde honom darrande. Som ett löv. Asplöv som darrar i septembernatten. Det var den tredje efterveckan i september som febern rasade./ Lila, torra läppar, sjuk. / Det var den fjärde lördagen i augusti som han förstod att han var döende. Sjuklig sprang han fram genom den tunnel som slutar med döden. Det var den femte söndagen i april som han kissade ner sig. Det var den nittonde måndagen i janucember som han lärde sig hata sex. Han sprang nerför en lång tunnel, så trång att det hade varit lättare att bajsa ut en melon, så trång och torr och hård, som din fitta när ni har sex. Istället för dig i hans säng fann han sju säkerhetsvakter. Batonger, walkietalkies, id-kort. Alla hade mustasch. Alla hade skärmmössor. Alla hade enorma penisar. Sex var klädda i svarta uniformer. En av dem var röd. Som jultomten. Det var den tjugoandra tisdagen i novemusti som han jagades av sju säkerhetsvakter med bölder i ansiktet. De jagade honom nerför den trånga tunneln. Den slutade i en skog av asp. Där väntade du. Du knullade honom på marken i ett hav av asplöv. Intill er stod en ensam tall. Ett ståtligt furuträd i en skog av asp. Var det då han blev sjuk? Eller var han redan sjuk innan? Med bölder på sin penis?
Det var den andra fredagen i juli som han träffades av en droppe i ansiktet. En droppe blev två droppar. Två droppar blev ett flöde. En stråle som växte i styrka. Det var den tredje lördagen i juli som han insåg att dropparna som träffade hans ansikte och kropp inte alls var vatten. Det var urin. Långsamt fylldes hans värld med urin från dig. Du kissade ner honom och, långsamt, långsamt, långsamt drunknade han i ditt urin.
Den första måndagen i november andades han inte mer.
Röd. Blödande sår. Sjuk.

Drömmar

Efter att karaktärerna lämnade galamiddagen i Hamburgs rådhus den 14 september 1991 så drabbas de på natten av hög feber och hemska mardrömmar:

Först möter vi Rudi Geller som befinner sig på sitt gamla kontor på sitt gamla förlag i Östberlin. Han har en känsla av panik och har en tanke i huvudet som lyder ”de kommer!”. Framför sig har han en hög av mappar och pärmar och i den gamla kakelugnen brinner redan massor av dokument. Plötsligt hör han ljudet av krossat glas och medarbetare som börjar springa i panik i rummen utanför. Det är då han bestämmer sig för att ta till flykten. Han börjar springa ner för brandtrappan men hör att det är en insatsstyrka på väg upp för trappan så han vänder tillbaka till sitt kontor igen. Bäst som han står där och funderar på vad han ska ta sig till hör han det omisskännliga ljudet av metall som klingande studsar över golvet och sekunden senare blir allting bländande vitt samtidigt som Rudi sätter sig upp i sängen med ett kvävt skrik.

Därefter möter vi Dieter Prytz som kommer hem till sitt lilla hus på landet en bit utanför Berlin. Han möts av sin fru som överöser honom med kärlek och omtanke. Hon pladdrar på och mellan orden uppfattar Dieter att hon pratar om att pojkarna, det vill säga Dieters två tvillingsöner 3 år gamla, har badat och att de har stänkt ner hela övervåningen men att det inte har gjort någonting. Plötsligt lägger han märke till att pojkarna inte syns till någonstans. Långsamt går han upp för trappan mot övervåningen i huset. Han märker att det rinner vatten över parkettgolvet i den övre korridoren. När han kommer fram till dörren till badrummet ser han hur vattnet flödar ut under dörren. När han öppnar dörren ser han kropparna av sina båda söner som flyter med ansiktena nedåt i badkaret. Han vaknar med ett skrik.

Natascha van Wees har en kropp som känns för liten. Händerna är för små och benen och armarna är för korta. Hon är ett barn på nytt och befinner sig i ett bekant rum. Som alltid ligger hon på den kalla britsen och som vanligt är hennes armar och ben fastspända med tjocka läderremmar. Över henne ser hon små iskalla ögon bakom tjocka små glasögon. Rösten talar lugnande till henne: ”seså inte vara rädd jag ska bara ge dig en liten spruta så kommer du att känna dig lugnare igen.” Natasha stretar emot men såklart är det lönlöst. Det sista hon känner är en hand på insidan av sitt lår innan sticket kommer och världen dimmas ut.

Istället för att vakna kastas hon tillbaka till en annan dröm. Nu sitter hon på ett golv i en ring av fyrfat. Från halvmörkret hör hon ett dovt mässande ljud som från en grupp människor som hon inte kan se. Hon känner en smärta i sin ena handled och ser att hon har ett öppet sår och att det har börjat bildas en pöl av blod som hon sitter i. Plötsligt känner hon något mjukt mot sitt ben och ser att det är en svart katt som stryker sig mot henne. Hon vet instinktivt vad hon måste göra. Med darrande små händer tar hon tag i katten, stryker den över ryggen och huvudet och vrider sedan nacken av den. Det sista hon hör är ett knastrande ljud innan hon vaknar av att det knackar på dörren.

Utanför dörren ser hon ingen människa däremot står det en svart katt utanför och när hon tittar på katten ser hon att den är skadad och saknar ett öga och precis då vaknar hon för tredje gången men den här gången är det på riktigt. När hon tittar ut genom fönstret ser hon en katt som skuttar iväg efter att ha suttit på fönsterbrädan. Det sista hon ser är att kattens ena öga är skadat.

Heinz Fuhrter kommer hem till sitt kollektiv i Neuköln och det är fest i ordets rätta bemärkelse. Det är säkert 100 personer i den förvisso ganska stora lägenheten. Han får ett glas med hemgjort surt rött vin och börjar gå genom rummen. Det första han ser är sin vän Franz som håller på att göra en skulptur i lera samtidigt som han smuttar på ett glas med någon form av lila sprit som det ryker om. I nästa rum möts han av tre killar som sittande i varsin saccosäck och oblygt onanerar.

Slagsmål i kostym

Men det absurdaste finner han i det stora vardagsrummet där två män i tredelade kostymer håller på att slå varandra sönder och samman i någon form av vadslagningsfight. Under tiden som den ena av dem liggande på rygg tar emot slag efter slag mot ansiktet skrattar han hysteriskt. Rummet är fullt av folk som vrålande satsar pengar på den som de tror ska vinna matchen.

Men i det sista rummet möts Heinz som vanligt av sin vanliga mardröm. När han öppnar dörren till ett av sovrummen finner han sin älskade Eva som har sex med ett okänt antal okända män. Där vaknar Heinz av telefonen i sitt hotellrum. Han hör att det är Eva som ringer och han hör att det pågår en fest i bakgrunden. Eva och Heinz börjar bråka om en av Evas vänner som tydligen kan ”ge henne något som Heinz inte kan”. Plötsligt skriker Eva att hon inte orkar med Heinz svartsjuka mer och ljudet av ett skott hörs genom telefonluren innan allt blir tyst och Heinz vaknar på riktigt. 

Den sista drömmen är gemensam för dem alla:

De är barn och de är inspärrade i ett mörkt rum. De sitter på det hårda golvet och i en lång rad av fönster ovanför dem ser de då och då ett ljussken som lyser upp de mörka rutor. De känner en extrem kyla och ser att väggarna här och var är täckta av snö och is. Det ligger en obehaglig sötaktig lukt ligger i luften och de känner att de är rädda och sårbara. De hör att någon eller något väser och skrapar runt omkring dem när de kryper ihop i ett hörn och värjer sig mot det okända.

Skiten börjar träffa fläkten

När Rudi vaknar mitt i natten har hans feber avtagit något. Han tittar mot fönstret och ser att det är något som blänker till. Han vacklar fram till fönstret och tittar ut men ser ingen utanför. Plötsligt ser han en liten röd prick som rör sig över hans bröst. Han duckar ner under fönstret och den röda punkten, som har fått sällskap av flera, fortsätter att röra sig genom det mörka rummet. Rudi försöker ta sig bort från fönstret men jagas ständigt av de sökande punkterna. Plötsligt formligen exploderar hela rummet när elden slår in genom fönstret och det regnar ner glassplitter över honom. 

Han flyr för livet ut genom korridoren till garaget och hoppar in i sin bil. Han försöker undvika lyckas undvika sina förföljare som han ännu inte vet vilka de är. Väl i närheten av Reeparbahn kontaktar han Natascha som tar emot honom i sitt hotellrum. De pratar en stund om det som har hänt men inser snart att de fortfarande är alldeles för svaga. Rudi bäddar ner sig i en fåtölj och de faller båda snart i djup sömn.

Ungefär samtidigt vaknar Dieter av ett tyst ljud utanför. Han har fortfarande hög feber även om det börjar avta något. Han tar sig försiktigt fram till fönstret och ser ett antal personer klädda i svarta dräkter som har börjat förbereda sig för att angripa hotellet. Han räknar ihop dem till åtminstone sex personer. Han ser också att det verkar sitta en ledare i en skåpbil denne är klädd i någon form av röd dräkt. Han ser också att de håller på att plocka upp någon form av prickskyttegevär och att de alldeles uppenbart siktar in sig på Dieters rum.

Dieter gör sig iordning för att försöka smyga sig ut ur byggnaden och just som han håller på att klä på sig hör han det omisskännliga ljudet av ett fönster som krossas och det metalliska ljudet när en tårgasgranat slår ner på golvet. 

Dieter flyr från platsen men blir upptäckt av säkerhetsstyrkorna som öppnar eld mot bilen och skjuter sönder bakrutan, Han undkommer och kör ut från stan och in på en mindre skogsväg där han stannar och sover. Som av en händelse ligger denna skogsväg bara ett par hundra meter från den plats där Heinz Fuhrter ett par timmar senare vaknar fortfarande med feber men nu under kontroll.

Avslutning

Både Heinz och Natascha får ett telefonsamtal på morgonen. Samtalet är från en dam som heter Irene Adler. Hon ringer dem för att hon är orolig för sin vän Magda Orlova. Hon har inte hört av henne på två dagar och eftersom hon vet att rollpersonerna var de sista som träffade och pratade med henne vill hon ha deras hjälp att hitta sin vän. Hon stämmer träff med dem på Rote Café som ligger på Hamburgs shoppinggatan Neu Markt.

Heinz tar det dock lugnt. Han känner sig någorlunda pigg även om han inser att han har sovit i nästan två dygn. Han går ner och blir förvånad när han inte hittar sitt värdpar någonstans. Han hittar dock en gammal skrivmaskin och en flaska vin och slår sig ner och skriver. Han noterar också att det står en svart skåpbil utanför fönstret. När han efter ett par timmar tittar upp så står skåpbilen kvar och värdparet har fortfarande inte synts till bestämmer hans sig för att ta sig in till staden. Han skriver dock ett märkligt brev och ”lånar” med sig ett par av värdinnans trosor innan han avviker mot pendeltåget. 

Heinz bestämmer sig då för att ta sig in till staden för att försöka få tag på Magda Orlova som ju har bett om att få träffa dem även om mötet var tänkt att ske igår. Bäst han går där på vägen kör en blå Skoda upp bredvid honom och Dieter Prytz, även om Heinz fortfarande känner honom som, Hans Schumacher. Dieter övertygar Heinz om att åka med honom in till stan.

No responses yet

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.